Hanterbarhet är ett bra ord. Mycket innehållsrikt. Man klarar mycket. Allt behöver inte kännas lätt eller kul men det ska kännas hanterbart. Jag brukar använda det i egen tanke när jag känner att saker och ting blir för mycket. Innan jag säger ifrån. Är den här situationen hanterbar?
När det kommer till PMSångest som jag har ca en vecka varje månad innan mens, ungefär då blir ingenting hanterbart. Jag vet att det beror på hormoner men det är så himla jobbigt ändå. Framförallt blir jag vresig, rastlös, det kryper i kroppen och jag har mycket svårt att stressa ned. Jag sover urdåligt. Känner ångest. Mycket ångest. Efter ett par dagar är jag en helt ny människa, superglad, gullig och som klarar allt och lite till.
Det ska tydligen finnas en logisk och biologisk förklaring till detta. Att man inte är fruktbar och ska alltså stöta ifrån sig sin partner just vid den här tiden för det är ändå ingen idé, det blir ändå inga barn just då:) Ja...man kan ju inte påstå att ens partner tycker att man är speciellt rolig den här tiden.
Nåväl, vad hjälper det mig när jag inte vill någonting. Det är jobbigt att ens plocka ur diskmaskinen eller att ringa någon. Jag har sökt hjälp och försökt med många kurer av tabletter etc..men det är föga som hjälper. Det enda som verkar hjälpa lite är motion men det är en paradox att försöka motivera sig att springa eller dylikt just när det blir såhär. Det hjälper dock att vara med barnen. Även om jag inte orkar så mycket så får jag så mycket kärlek av dem att jag orkar lite iaf.
Det som stör mig är att det är ganska mycket tid i livet som jag har den här problematiken. Var fjärde vecka.Sedan är jag på topp. Nästan för mycket på topp. Men det är väl tur det. Annars skulle min personlighet inte vara den glada person som de flesta ändå tycker att jag är.
Jag vet att det är många kvinnor som lider av PMS. Mycket värre än min också. Men fasen, ska man behöva må så här en vecka för att sedan tycka att livet är toppen. Innan jag fick det här fastställt så trodde jag att jag hade någon psykisk åkomma men när jag började kartlägga allt så såg jag ett tydligt hormonellt mönster.
Det är en gåva att vara kvinna-och en förbannelse. Var är logiken i det? Yin o yang eller? Pyttsan säger jag.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar